Länge sedan senaste blogg men vi har haft intensiv segling med mycket på schemat. Vi hade inte räknat med nattseglingar , det var sagt mest dag seglingar. Otroligt mycket har vi sett och träffat underbara människor som bara velat oss väl.
Efter härlig segling genom Barriärrevet och några dagar på öarna i Torres Strait, Thursday Island och Horn Island, var vi klara att ge oss av mot Indonesien. Vi hade utnyttjat tiden till proviantering och även sett oss omkring på öarna. Visste att det fanns många krokodiler men vi såg inga i ankringsviken vilket många andra gjorde.
När man seglar ut mellan Thursday Island och Horn Island kommer man direkt in i stark ström där vi gick 9-10 kn en stund. Vi beräknade sex dagars segling men med bra vind och ström gick det snabbare. Trafiken var inget bekymmer förutom fiskebåtarna när vi närmade oss Indonesien. De dök upp på nätterna, vi försökte ropa upp dem med VHF men de svarade aldrig. Mellan rally båtarna ropade vi flitigt när det dök upp nät, flaggor, FADs (fish attracting device) hemmabyggen av olika storlek och utstyrsel men alltid utan ljus och fiskebåtar.
Debut Kai Islands Mollucca Sea
Vi anlände i jämn ström och snart fylldes viken med båtar För ovanlighetens skull började man in klareringen med de sist komna först. Tual är närmaste in klarerings plats men det var ordnat speciellt för rallyt så vi kunde klarera in i Debut.
Alla myndighetspersoner var på plats så det gick smidigt trots mer än sextio båtar.
Debut var målat och städat inför vår ankomst och programmet var fullbokat alla dagar.
Vid välkomstceremonin hälsades vi välkomna och man tackade för att vi ville komma till deras by. Vi överraskades av välkomnandet och uppståndelsen.
Myndigheternas mål var att vi skulle agera som ambassadörer och sprida att de fanns och gärna ville ha turister. Därför var man otroligt generösa. Alla utflykter med transporter bjöd man på, oftast även luncher och middagar.
I Debut fanns fyra religioner Katoliker, Islamister, Hinduer och Protestanter. Man bodde i olika kvarter utan några konflikter mellan folket.
Dagsprogrammen var fulla så efter några dagar orkade vi inte riktigt i värmen. Dessutom fanns inte tid för att göra underhåll på båten.
De flesta dagar tog vi jollen in till byn. Huvudgatan var scen och efter invigningstal av den lokala regeringen bjöds vi på traditionell dans i vackra kläder av barn, ungdom, vuxna och även äldre. Kompade av trummor, flöjt och lokala instrument. Mot slutet av kvällen bjöds även vi seglare upp och fick delta i dansandet.
Några dagar var det turer till sevärdheter som tångodling där vi också fick vara med när en gammal bil kastades i havet för att skapa en ny ekomiljö för fiskar och havsdjur.
Vi plockade skräp på stranden under temat ”ingen plast mer”. Indonesien som har 175 öar har mycket stränder att städa, infrastrukturen klarar inte riktigt att ta hand om soporna så mycket hamnar i havet och blåser in på stränderna.
I städerna vi besökte vandrade vi i procession genom centrum och det är ingen överdrift att man där gått man ur huse. Har aldrig hälsat på så många eller varit med på så många ”selfies” eller Photo Photo. Alla har mobiltelefoner från tidig ålder som används mest för fotografering.
Mot slutet av veckan var det Galamiddag på hotell men den byttes ut till vår fördel. Vi skulle ta oss över sjön med jollarna där vi blev hämtade med bussar till en alldeles fantastisk strand som är planerat att bygga resort och hotell på.
Där var dukat med lokal mat som vi fick äta på palmblad som är tradition. Orkestern spelade hela kvällen och sanden blev dansgolv. Lokalbefolkningen tog väl hand om oss. En mycket trevlig kväll.
Bussarna körde oss sedan till stranden där vi hade förtöjt våra jollar.
Banda Island
Nästa seglings sträcka blev i Banda Sea där vi skulle till Banda Island som är en gammal kryddö där holländarna satte fart på export av kryddor i slutet av -1800 talet.
Det blev två nattseglingar i gott väder med bra vind. Andra natten fick sjön och himlen samma färg, fluoroscerande blå. Mycket märklig syn när man inte ser vad som är vad.
På ön odlade man Muskot, nejlika, kryddpeppar, kanel, vanilj och mandel.
Det fanns möjlighet till dyk och snorkling. Hotellet som serverade både indonesisk och västlig mat gav oss ett bra pris för middagar och maten var utmärkt. På väg hem en mörk kväll körde vi jollen över viken och fick tvärstopp. Första tanken var att motorn har gått sönder men när Ingvar började undersöka var det en stor plastpåse i propellern. Som väl var gick det få bort den utan att något var skadat och vi kunde fortsätta.
På Banda Island var det vandringstur upp på toppen av ett berg där man odlade kryddorna, väldoftande och färgrikt så vi fyllde på vårt kryddförråd.
South Buru Regency -Tifu Village
Det var en ny ankringsplats för i år, Tifu Village hade en fin vik helt skyddad från vindar från alla håll.
Här hade man aldrig haft besök av seglare så man var mycket nyfikna på oss. Välkomstceremonin innehöll tal av ledare i byn därefter blev det som vanligt lokal mat som smakade utmärkt.
Man kombinerade vårt besök med årlig sammankomst med folk från andra byar. Utflykt var planerat med bil upp till avlägsna bergsbyar. En avgång var klockan fem på morgonen men vi valde den som gick klockan åtta.
Bilarna blev överfulla och på traditionellt vis fick många sitta på flaket. Det blev många mils körning innan vi fick veta att vi snart var framme när någon mötte och vi fick höra att det inte gick köra längre och att de tidigare grupperna var på väg tillbaka gående. Det hade regnat och vägen var rena vällingen, helt okörbar. Man berättade att det hänt i veckan tidigare att en bil kört ner i en ravin med dödsfall som följd.
Ingen i vår grupp var intresserad att fortsätta när vi mötte våra med seglare trötta smutsiga och besvikna. Vi packades in i bilarna och fick åka till den by vi skulle besökt på hemvägen.
Där hälsades vi välkomna och långa tal hölls, som vanligt förstod vi ingenting men man översatte lite mot slutet.
Det blev ingen galamiddag i byn men man hade lagat god mat som vi åt på ett enklare sätt.
Barnen hälsade på vid båten dagligen de var sen tidiga barnsben vana att klara sig själva på sjön. Såg lite hisnande ut ibland när de var många ombord i små låga båtar.
Efter avslutningsmiddagen gjorde vi oss redo att fortsätta. Några valde att gå till fiskar byn Banu Banua medan många valde att gå till Wakatobi med fin dykning/snorkling.
Wakatobi Islands
Wakatobi bestod av fyra öar varav Wangiwangi var den största med huvudstaden Wange. När vi kom seglande tidig morgon i sällskap med Vega som är av samma storlek som vår båt såg vi i gryningsljuset massor med FADs, lyckliga att vi inte kom före gryningsljuset så vi kunde styra undan.
Där tillbringade vi några dagar med besök hos sjö nomaderna som blivit anmodade att bli bosatta muslimer. De hade byggt sina hus på pålar i sjön med rangliga broar över kanalerna genom hela byn.
Överallt var folk välkomnande och vänliga, ville gärna bli fotograferade.
Vid ankringsplatsen låg ett turistkontor som servade med Diesel, tvätt och biluthyrning.
Turistinformationen hade studenter som ville träna upp sin engelska genom att hjälpa oss med transporter och visa oss intressanta platser. En dag med fin service bjöd vi dem ombord vilket var uppskattat så det blev många selfies som vi fick ställa upp på.
Vi åkte runt halva ön varav största tiden gick åt till att hitta en öppen restaurang. På ett ställe stannade vi och tittade på deras tång odlingar. Tången exporterades och gav dem inkomster efter en del arbete med odling och torkning.
Vi lämnade Wange och seglade till Hoga Island där vi ankrade innanför revet med härlig utsikt och resort som hade god mat på ena ön.
Snorklingen var en av de bättre vi sett på senare år med färggranna koraller och mycket fisk. Efter många lata dagar gick vi vidare.
Pasar Vajo Buton Rergency
I Pasar Vajo planerade man för en stor Colosal Culture Festival med 5000 dansande skolungdomar från olika skolor.
Innan festligheterna hade man planerat strand städning med studenter för vår del. Vi bussades till en fin strand där man redan inlett städning men det fanns mycket kvar att göra.
Vi fick börja med lunchpaket, sedan ville man ha lite goda råd till studenterna. Många av seglarna talade om hur viktigt det är att sluta använda onödig plast och att återanvända det som finns. Andra exempel var att vi fick dricka med sugrör av bambu ur bambumuggar. I livsmedelsaffärerna hade man stora anslag om flergångs kassar av papper. Indonesien med all sin kust har många stränder fulla med skräp som flutit upp med vågorna. Infrastrukturen är inte utbyggd överallt och man har ingen tradition av att ta med sig skräpet hem.
Kulturfestivalens dag var en heldag med början på det stora festival området. Dit bussades vi som vanligt med poliseskort och medföljande ambulans buss, i den fick vi använda toaletten vid behov. Sjukvårds personal fanns också med när vi förflyttade oss. Lite förundrade över omsorgen frågade vi men fick bara beskedet att man inte ville att det skulle hända oss något.
Hela området hade aktiviteter av olika slag. 219 väverskor satt i tält och vävde fina saronger i fantastiska färger, en sarong tog tre veckor att väva. 219 spädbarn blev insmorda med allehanda olja och kryddor av äldre damer för att bli starka och smarta.
Unga kvinnor och män var klädda i traditionella festdräkter som användes vid speciella tillfällen. Fantastiska skapelser i mycket färg och guld.
Lunchen inleddes med långa tal av ledarna i området. Inte mycket som blev översatt så det blev tid till att se sig omkring. Dukningen var gjord på golvet runt små runda bord 219 st, ett symboliskt tal som man använde. Varje bord hade ett fint lock över maten som visade var maten kom från. Alla byar hade egna lock i egna färger och material.
När talen äntligen slutade fick vi se innehållet på borden, fantastiska rätter med mycket skaldjur och mycket kakor och sötsaker. Desert var tropiska frukter.
Dansen började klockan tre så vi placerades på VIP läktaren och fick en liten present korg med dryck och kaka.
Så småningom ryktades det om att man var tvungen att skjuta fram dansen för man var inte säker på tiden i Jakarta. Det var direkt sändning på TV och ingen hade kollat tidsskillnaden med huvudstaden.
Föreställningen startade en timme senare och var fantastisk. Först ut var Primary school från olika delar av distriktet som följdes av Secondary och Senior School. Alla framförde sina traditionella danser var för sig och som final dansade alla ut på den enorma planen. Danserna berättade en historia som värdarna försökte återge. Turistministeriets alla värdar gjorde ett bra info jobb med att berätta om bland annat äran att få delta i detta. Kvinnan som följde oss hela dagen var lärare och sa att hennes elever grät för att de inte blev uttagna i år.
Tillbaka vägen blev det trafikstockning när alla skulle iväg åt olika håll. Lämnade Pasar Vajo med lite saknad, så innehållsrikt som besöket varit.
Bau Bau
Bau Bau låg på andra sidan av halvön men vi seglade förstås runt den. Första dagen åkte vi buss runt världens största Fort Benteng Keraton Buton som byggdes sent 1600 av Sultan Buton den tredje. Före Sultanerna var det ett kungadöme som styrdes av en Kejsare från Kina. För att få bo innanför murarna måste man vara släkt med Sultan familjen även idag. I Bau Bau hade vi Beach städning med lokalbefolkningen på en härlig sandstrand med strandhytter och möjlighet att ha strand aktiviteter. Vi badade hade plank gång och stylt gång trots hög medelålder bland seglarna.
Vi fick en trevlig undervisning i indonesiska av en guide vilket uppskattades och vi försökte använda de ord vi kunnat memorera.
I Bau Bau blev vi bjudna på muslimskt bröllop. Vår guide framförde inbjudan från brudgummens far som var en av byns ledare. Intressant när vi fick vandra genom staden till brudgummens hem där kvinnor fick gå upp en våning och männen satt tillsammans med brudgummen och hans far. Bruden fick inte visa sig men hon var i ett rum intill där vi var. När vi bjudits på dryck och kakor sittande på golvet fick vi besked att vi skulle gå mot mosken. Förstod att brudgummens far ville visa sina ”prominenta” bröllopsgäster. Under en sträcka fick vi äldre damer åka bil, själv blev jag iväg släpad med sex andra kvinnor som jag inte kunde kommunicera med. Kände mig som kidnappad när jag såg alla andra som gick bakom de två bilar som fanns till förfogande. Visste inte då att Sally från England åkte i bilen bakom. Skönt att slippa vara med på selfies och Photo Photo ett tag. När vi gått och åkt mer än en timme sa man plötsligt att det var slut för vår del. Guiden informerade mig om att jag fått en familj till. Innan vi lämnade dem fick vi tillåtelse att ta några bilder på bruden.
