New Zealand mars-april-maj 2018

Vi anlände till New Zealand i mitten på mars. En
övernattning i Auckland och vi fick möjligheten att se starten i Volvo Ocean
Race. Ulla och Pelle på Loupan var också i Auckland så vi gjorde gemensam sak
och tog färjan till Devonport där vi inhandlade lunch för picknick på toppen av
Mt. Victoria.

Vädret var på vår sida så vi njöt i solskenet av god mat och
fantastisk utsikt över Auckland och starten som gick av vid hamnen. De sju
båtarna seglade förbi vår halvö, rundade en boj och gjorde sedan en ny start
vid utgångspunkten. Därifrån seglade man förbi igen, fick fin vind efter
rundningen av udden. Deras nästa delmål är Brasilien. Sägs vara den tuffaste
etappen och tragiskt nog förlorade en av båtarna en man på vägen.

Vi kom till Whangarei där båten väntade på oss och efter en
snabb genomgång konstaterade vi att hon klarat sig bra trots allt regnande/blåsande
och hög fuktighet under sommaren.

Kapellet som vi beställt var färdigsytt och påsatt vilket var
skönt eftersom det är höst här och nätterna är svala. Det blir kallare men det
blir aldrig frost och solen värmer gott på dagtid. Efter första april är det
vintertid som gäller. Då blir tidsskillnaden bara 10 timmar mot Sverige. En
fördel för oss blir att flod infaller en timme senare så vi behöver inte jäkta
på morgonen när vi skall ut i floden igen.

Det är mycket mera som skall förnyas på båten så vi får
ligga på land ett tag till innan vi går i sjön och gör det sista. Nya navigationsutrustningen
måste vi lära oss använda så också nya autopiloten som skall monteras och bli
klar. Bottenmålning har vi beställt, polering och vaxning av skrovet gör vi
själva. All vajer på stående rigg/vant är bytt och lampor på masten är bytta.
Vind givaren skall sättas upp när båten är i sjön. Ny genua 1 kommer. Packning
av livflotten görs i Auckland. Marinan är trevlig och personalen hjälpsam,
några av gästerna är långliggare och arbetar i staden. Söndagar är gemensam
grillkväll och just nu är det är fullbelagt med många deltagare. Vi fortsätter
klättra upp och ner för stegen till toalett/dusch och tvättstuga, till affären
går vi ca tre kilometer fram och tillbaks oftast dagligen. Så vi är hoppfulla
och tror vi skall bli av med de extra kilona vi lade på oss hemma.

Vi blev klara att gå i vattnet samma dag som ovädret kom.
Sov gott hela natten till båtens gungande och vindens sus. Så började vi gå
längre sträckor. Staden har byggt motions banor runt viken som frekventeras av
flitiga motionärer, oftast möter man både unga och gamla längs banan. Runt om
finns stationer att stanna och göra andra rörelser, rast bänkar finns både i
trä och betong, vattenhål i form av kranar för både människa och husdjur.

Efter två veckor i vattnet väntar vi fortfarande på firman
som skulle installera autopiloten. Frustrerande och irriterande när vi skulle
kunna se oss om istället. Nu gör vi allehanda småsaker ombord, putsar mässing,
byter skruvar mm. En skeppselektriker skulle komma för att titta på vårt ankarspel
som fungerade dåligt, han hittade också fel på batteriladdningen som han
åtgärdade. Sam och hans lärling jobbade idogt med att lösa felet som visade sig
vara dålig överledning.

Vi har haft besök av Phil och Laura från Devonport som vi
seglade med över Atlanten. Alltid mycket att prata om gemensamma upplevelser
och vi får mycket info om NZ som är Phils hemland. Ulla Och Pelle på Loupan har
åkt till Sydön på semester.

Så småningom blev allt klart och vi kunde unna oss en åtta
dagars semester på Sydön.

Det hade blivit maj och höst i NZ, första snön hade fallit
men det var lite varmare igen.

Vi bokade en liten husbil och flög från Auckland till
Christchurch. Landade i skymningen och det hann bli mörkt innan vi kom iväg
från uthyrningsfirman. Meningen var att vi skulle bo på en kampingplats utanför
staden men vi hittade inte den i mörkret och stannade istället på Count Downs
(varuhus) parkering.

Vår plan var att köra till några sevärda platser. Trafiken
går långsamt på småvägar och bergvägar, dessutom var vi extra försiktiga i
vänstertrafiken.

Solen sken så vi valde att köra av vid en närmre kamping än
planerat för att hinna njuta av det fina vädret innan det blev mörkt klockan
sex. Kampingen vi hamnade vid drevs av en familj som hade många olika djur som
betade runt gården.

Tidig morgon gav vi oss av, fortsatte vägen upp mot de
snöklädda topparna. Målet var Tekapo och Tekapo Bay med sitt turkosa vatten.

Tekapo är en by med trehundra invånare, fina vandringsleder
och slalompister i naturskön miljö 720 möh. Orten är med på Unescos världsarvlista
för sin fantastiska stjärnskådning vid observatoriet på en av topparna. Termal
bad kunde man njuta i Tepako Springs tre olika bassänger från +35 till +38
under bar himmel.

Vi ville se kusten också så det blev serpentinvägar nedför.
Tog lång tid eftersom hastigheten var låg och vi fick ofta stanna för mötande
trafik. Utsikten från bilfönstren var otroligt fin men det var svårt att hitta
rastplatser för att stanna och ta bilder. I kvällningen nådde vi Oamaru liten
stad vid havet. Kampingen låg vid vattnet ett litet stycke från stranden där pingvinerna kommer upp dagligen. Vi missade dem på kvällen och blev rådda av vår
värd att istället titta på pingvinerna i Christchurch Antarktic Center.

När vi bara hade två dagar kvar innan vårt flyg hem, körde
vi tillbaka till Christchurch där vi tillbringade en halvdag på Antarctic
Center. Små blå pingviner såg vi, provade polarkyla -42°, hälsade på en Husky,
åkte bandvagn i simulerad bana som skulle ge känsla av transport genom
besvärlig terräng. Häftigt!

Väl tillbaka i Whangarei förberedde vi oss för segling
norrut till Opua där vi nu väntar på väderfönster för passagen till Fiji. Opua
är omgivet av fin skärgård och orterna som finns omkring är också tilltalande.