Karibien 2016-03-07

Förtöjda i Port
Louis Marina började vi genast planera för några dagars nödvändiga aktiviteter.
Vi väntade besök av Lasse och Cajsa, seglarvänner från västkusten. De hade
bokat flyg till St Lucia och vi planerade att ta upp dem i Sofriere vid
Pitonerna. Där måste man ligga vid boj och ganska ofta är det mycket svall så
städning är inget nöje där. Tvätt lämnade vi in dagen efter och fick tillbaks
samma dag.

I samma hamn
låg Sandvita med Lasse och Anne som vi umgicks med och delade taxi till
stormarknaden. Stormarknaden hade bra utbud och bättre priser jämfört med
småöarna så vi fyllde på våra förråd ordentligt. Fiskmarknaden besöktes så vi
fick tag i Mahi Mahi, Guldmakrill som är favoritfisken. Efter några dagar i het
hamn gick båda båtarna ut och ankrade, skönt och mycket svalare.

Några dagar
senare fortsatte vi norrut och låg första natten i Tyrrel Bay där vi klarerade
ut från Grenada. Vidare norrut klarerade vi in i Grenadinerna på Union Island.
Följande dag hade vi bra vind men också flera regnskurar, när vi var framme vid
Bequia och på väg in i viken fick vi gå utåt igen för regnskuren var kraftig så
sikten blev obefintlig. Squalls är häftiga korta regnskurar med ibland mycket
vind men försvinner snabbt. Bequia är en favorit ö trots ett tidigare tillfälle
när vi blev väckta vid fyratiden på morgonen av knackningar på skrovet, en man
i lokalbåt som ville ha bensin. Ingvar försökte få iväg honom men han hävdade
att han var helt utan bensin, inga åror och vinden drev honom utåt, han fick en
liter bensin tackade och for iväg. Han ropade att han skulle komma och sälja
billig fisk men det har vi inte sett. En lite obehaglig upplevelse, jag stod
vid VHF radion beredd att larma.

Vi stannade ett par dagar och slappade. När
man tittar ut över vikens alla båtar ser man att katamaranerna dominerar stort
numera. Många vill ha det bekvämt med alla faciliteter ombord. Tittar man in i
deras salong så får man intryck av att det är ett vardagsrum. Vi har bara
seglat katamaran när vi varit på tur från kryssningsfartyg men förstår glädjen
med att ha mycket plats. Hemma hos oss skulle de större inte fungera i hamnar
och kanaler. Trevligt i Bequia att höra ljud av Concha, stora snäckor, från
fiskmarknaden när de fått in fisk.

Nästa
distans blev en lång fin segling från tidig morgon till nio på kvällen då vi
ankrade i mörkret i Roodney Bay med månen som ljuskälla. Vi gick in i marinan
när det ljusnat och fick en bra plats att ligga vid för våra hushållsbestyr.

När vi gick
söderut igen hyrde vi boj i Sofriere, då fick vi en vid fladdermus grottan där trafiken var livlig med olika turist båtar som gick nära så folk kunde se och fotografera. Är inte speciellt förtjust i fladdermöss och här är de dessutom
större än hemma. Första gången vi låg i Marigot Bay fick vi besök på däck under
natten. Det låg ett stort knippe bananer (Malin med familj var ombord) i
nätkorgen. Jag hörde ljud mitt i natten och på morgonen var hela bakdäcket
smutsigt och alla bananerna var nästan uppätna. När jag skulle börja göra rent
kom fruktkillen i tomtemössa och menade att det var tur för mig att de inte
tycker om ananas som låg kvar. Den gick samma väg som bananresterna. Den här
gången gick det bra och vi har slutat att ha frukt på däck. Vi hade bestämt att
ta upp Lasse och Cajsa vid Hummingbird Resort i Sofriere. Vi tog jollen dit på
eftermiddagen och de kom snart i taxi från flygplatsen.

Våra gäster
hade varit i Karibien förut, senast när vi hyrde båt 2011. Vi hade inte bestämt
rutt utan började diskutera olika alternativ. Började gå söderut, klarerade in
i St Vincent och Grenadinerna i Wallilabou, stannade över natt och tog taxi
till en supermarket nära Kingston. Lasse stannade ombord och när vi återvänt
kastade vi loss för fortsatt färd söderut. Stoppade i Bequia innan vi fortsatte
till Canouan där vi ankrade och beställde bord på Tamarind. En trevlig kväll
med god Italien inspirerad mat.

Nästa mål var Tobago Cays för bad/snorkling och som vanligt barbeque med hummer. Carlos placerade oss tillsammans med Sandvitas besättning och gäster.
Blue Moon låg också där så vi blev inbjudna en kväll. Alla
detaljgranskade solnedgången för att inte missa eventuell ”green flash” som kan
förekomma här precis när solen går ner helt. Skämten är många om hur mycket
Rhum Punsch man druckit när man nämner att man sett fenomenet. Vi har sett
detta två gånger i år och båda gångerna utan att ha druckit något. Så stor
flash handlar det inte om, mera en grön strimma precis innan den försvinner.
Kanske större efter intag av RhumPunsch.

Vände skutan
mot norr igen och tog en boj i Bequia. Vi köpte Magma grill att ha på däck redan
i Europa men hade fortfarande kvar vår rostfria som inte ens var använd. Plats
behöver vi ju så den togs med på land. Lasse frågade en äldre man om han ville
ha den men han avböjde. En yngre man dök upp och var intresserad. Varsågod sade
vi och visade honom grillkolen som låg i. När vi gick förbi honom ett par
timmar senare hade han redan startat business, grillade kyckling vid trottoaren
som han sålde. Avtalade med Iba att han skulle göra jobbet med rengöring av
vattenlinje och botten som såg ganska beväxt ut. Ett bra utfört jobb men han
påpekade att skrovet behöver en omgång också. Vi tyckte inte vi hade tid då men
sa att vi sannolikt kommer tillbaka. Han ringde då och då och undrade om vi var
på väg.

Vid en biltur med besök på andra sidan ön Atlantsidan var vi på en
sköldpaddfarm. Intressant att någon tar sig an att föröka stammen . Vi fick
veta att sedan start har man kunnat föda upp 900 sköldpaddor som man släppt ut.
Hälften av sköldpaddorna var gräsätare och den andra köttätande. Den största
risken för artens bestånd är plundring av ägg som är nedgrävda på stranden.
Farmen hade bevakning vid den tiden.

Vi kände
inte för att stanna i Wallilabou på väg uppåt utan klarerade ut redan på Bequia
och tog natthamn i Cumberland Bay också på St Vincent. Där tyckte vi att
mottagandet var vänligt men vi gick tidigt på morgonen. På vägen norrut
stannade vi i Marigot Bay för poolbad och avslappning. Middag intogs på
utmärkta Rainforest Hideaway, gott och mysigt. Två veckor går fort när man har
trevligt och plötsligt var det dags att åka hem för Lasse och Cajsa, de valde
att beställa sin taxikille till Roodney Bay.
Förstod inte logiken men det var samma pris fast sträckan till
flygplatsen var 3 ggr längre därifrån än då de kom till Sofriere. När vi ropade
upp marinan i Marigot Bay och Roodney Bay önskade man oss välkommen tillbaka,
har väl varit här ett tag nu. Smidigare att få duscha och packa i ordentlig
hamn där båten ligger ganska stilla. Lite trist att vinka av besök, trevligt
med sällskap.

Vår plan var
att segla med Blue Moon ett tag till innan vi går uppåt för att få en bättre
vinkel för seglingen till Curacaou där vi skall ta upp båten i början av maj.
När vi fixat tvätt/städning började vi segla mot Bequia igen där vi skulle
träffa Ulrike och Peter. Första natt stopp blev boj vid Sofriere. Därifrån hade
vi planerat att klarera in i Wallilabou eftersom det skulle vara stängt på
Bequia när vi kom dit, men kom på att det tar ganska mycket tid att lägga till
i den djupa viken med akterlina i land och vi ville inte argumentera för att
slippa handla än det ena än det andra. Vi hade dessutom fin vind så vi bestämde
att sätta upp gul flagga (ej inklarerad) till dagen efter om vi inte kom dit i
tid. I fin vind passerade vi St Vincent, noterade att inga boatboys kom ut och
ville ha oss in i vikarna och bara två båtar i viken.

Morgonen
efter när vi varit och klarerat in på Bequia fick Ingvar ett sms från Peter på
Blue Moon om att det varit ett väpnat rån under natt till fredag i en segelbåt
i Wallilabou med en död och en skadad, tyska medborgare. Peter ville förstås
veta var vi var. Inte konstigt att det var lite aktivitet i Wallilabou Bay när
vi gick förbi vid lunchtid på fredagen. Trist för befolkningen på St Vincent
att inte alla förstår värdet av besökande båtar. Kryssningspassagerarna handlar
ju inte så mycket medan seglarna behöver ständiga förnödenheter och även gärna
”äter ute” ibland. Oftast köper man också något av deras egen tillverkade
alster. Majoriteten av öborna är hjälpsamma och trevliga och de blir ju ekonomiskt
drabbade när seglarna letar efter nya vikar. Efter denna tragiska händelse går
de flesta seglare förbi St Vincent för lång tid framåt.