Blog Image

S/Y Hakuna Matata

Resedagbok Posted on Sat, November 02, 2019 04:40:43

Australien – Indonesien Juli-September 2019

Länge sedan senaste blogg men vi har haft intensiv segling med mycket på schemat. Vi hade inte räknat med nattseglingar , det var sagt mest dag seglingar. Otroligt mycket har vi sett och träffat underbara människor som bara velat oss väl. 

Efter härlig segling genom Barriärrevet och några dagar på öarna i Torres Strait, Thursday Island och Horn Island, var vi klara att ge oss av mot Indonesien. Vi hade utnyttjat tiden till proviantering och även sett oss omkring på öarna. Visste att det fanns många krokodiler men vi såg inga i ankringsviken vilket många andra gjorde.

Termitstack
Termitstack

När man seglar ut mellan Thursday Island och Horn Island kommer man direkt in i stark ström där vi gick 9-10 kn en stund. Vi beräknade sex dagars segling men med bra vind och ström gick det snabbare. Trafiken var inget bekymmer förutom fiskebåtarna när vi närmade oss Indonesien. De dök upp på nätterna, vi försökte ropa upp dem med VHF men de svarade aldrig. Mellan rally båtarna ropade vi flitigt när det dök upp nät, flaggor, FADs (fish attracting device) hemmabyggen av olika storlek och utstyrsel men alltid utan ljus och fiskebåtar.

På väg till jobbet

Debut Kai Islands Mollucca Sea

Vi anlände i jämn ström och snart fylldes viken med båtar  För ovanlighetens skull började man in klareringen med de sist komna först. Tual är närmaste in klarerings plats men det var ordnat speciellt för rallyt så vi kunde klarera in i Debut.

Alla myndighetspersoner var på plats så det gick smidigt trots mer än sextio båtar.

Debut var målat och städat  inför vår ankomst och programmet var fullbokat alla dagar. 

Invigning

Vid välkomstceremonin hälsades vi välkomna och man tackade för att vi ville komma till deras by. Vi överraskades av välkomnandet och uppståndelsen. 

Myndigheternas mål var att vi skulle agera som ambassadörer och sprida att de fanns och gärna ville ha turister. Därför var man otroligt generösa. Alla utflykter med transporter bjöd man på, oftast även luncher och middagar.

Stuart talar för oss

I Debut fanns fyra religioner Katoliker, Islamister, Hinduer och Protestanter. Man bodde i olika kvarter utan några konflikter mellan folket. 

Alla vill hälsa och göra high five

Dagsprogrammen var fulla så efter några dagar orkade vi inte riktigt i värmen. Dessutom fanns inte tid för att göra underhåll på båten. 

Photo Photo

De flesta dagar tog vi jollen in till byn. Huvudgatan var scen och efter invigningstal av den lokala regeringen bjöds vi på traditionell dans i vackra kläder av barn, ungdom, vuxna och även äldre. Kompade av trummor, flöjt och lokala instrument. Mot slutet av kvällen bjöds även vi seglare upp och fick delta i dansandet. 

Några dagar var det turer till sevärdheter som tångodling där vi också fick vara med när en gammal bil kastades i havet för att skapa en ny ekomiljö för fiskar och havsdjur.

Prästens tal

Vi plockade skräp på stranden under temat ”ingen plast mer”. Indonesien som har 175 öar har mycket stränder att städa, infrastrukturen klarar inte riktigt att ta hand om soporna så mycket hamnar i havet och blåser in på stränderna.

Nytt ekosystem på väg i vattnet
Tång odling

I städerna vi besökte vandrade vi i procession genom centrum och det är ingen överdrift att man där gått man ur huse. Har aldrig hälsat på så många eller varit med på så många ”selfies” eller Photo Photo. Alla har mobiltelefoner från tidig ålder som används mest för fotografering.

Tanten bara dök upp och ville hålla handen
Mycket god skaldjurslunch

Mot slutet av veckan var det Galamiddag på hotell men den byttes ut till vår fördel. Vi skulle ta oss över sjön med jollarna där vi blev hämtade med bussar till en alldeles fantastisk strand som är planerat att bygga resort och hotell på.

Japanerna kom. Memorandum från Japanernas okupation 1942

Där var dukat med lokal mat som vi fick äta på palmblad som är tradition. Orkestern spelade hela kvällen och sanden blev dansgolv. Lokalbefolkningen tog väl hand om oss. En mycket trevlig kväll.

Bussarna körde oss sedan till stranden där vi hade förtöjt våra jollar.

Banda Island

Nästa seglings sträcka  blev i Banda Sea där vi skulle till Banda Island som är en gammal kryddö där holländarna satte fart på export av kryddor i slutet av -1800 talet.

Det blev två nattseglingar i gott väder med bra vind. Andra natten fick sjön och himlen samma färg, fluoroscerande blå. Mycket märklig syn när man inte ser vad som är vad. 

På ön odlade man Muskot, nejlika, kryddpeppar, kanel, vanilj och mandel. 

Det fanns möjlighet till dyk och snorkling. Hotellet som serverade både indonesisk och västlig mat gav oss ett bra pris för middagar och maten var utmärkt. På väg hem en mörk kväll körde vi jollen över viken och fick tvärstopp. Första tanken var att motorn har gått sönder men när Ingvar började undersöka var det en stor plastpåse i propellern. Som väl var gick det få bort den utan att något var skadat och vi kunde fortsätta.

Utsikt med aktiv vulkan i bakgrunden

På Banda Island var det vandringstur upp på toppen av ett berg där man odlade kryddorna, väldoftande och färgrikt så vi fyllde på vårt kryddförråd.

South Buru Regency -Tifu Village

Det var en ny ankringsplats för i år, Tifu Village hade en fin vik helt skyddad från vindar från alla håll. 

Här hade man aldrig haft besök av seglare så man var mycket nyfikna på oss. Välkomstceremonin innehöll tal av ledare i byn därefter blev det som vanligt lokal mat som smakade utmärkt. 

Man kombinerade vårt besök med årlig sammankomst med folk från andra byar. Utflykt  var planerat med bil upp till avlägsna bergsbyar. En avgång var klockan fem på morgonen men vi valde den som gick klockan åtta. 

Här tog det stopp

Bilarna blev överfulla och på traditionellt vis fick många sitta på flaket. Det blev många mils körning innan vi fick veta att vi snart var framme när någon mötte och vi fick höra att det inte gick köra längre och att de tidigare grupperna var på väg tillbaka gående. Det hade regnat och vägen var rena vällingen, helt okörbar. Man berättade att det hänt i veckan tidigare att en bil kört ner i en ravin med dödsfall som följd.

Ingen i vår grupp var intresserad att fortsätta när vi mötte våra med seglare trötta smutsiga och besvikna. Vi packades in i bilarna och fick åka till den by vi skulle besökt på hemvägen. 

Fotbad

Där hälsades vi välkomna och långa tal hölls, som vanligt förstod vi ingenting men man översatte lite mot slutet.

Hembränt
Mobilt foto

Det blev ingen galamiddag i byn men man hade lagat god mat som vi åt på ett enklare sätt.

Barnen hälsade på vid båten dagligen de var sen tidiga barnsben vana att klara sig själva på sjön. Såg lite hisnande ut ibland när de var många ombord i små låga båtar.

Ankringsviken i Tifu

Efter avslutningsmiddagen gjorde vi oss redo att fortsätta. Några valde att gå till fiskar byn Banu Banua medan många valde att gå till Wakatobi med fin dykning/snorkling.

Wakatobi Islands

Wakatobi bestod av fyra öar varav Wangiwangi var den största med huvudstaden  Wange. När vi kom seglande tidig morgon i sällskap med Vega som är av samma storlek som vår båt såg vi i gryningsljuset massor med FADs, lyckliga att vi inte kom före gryningsljuset så vi kunde styra undan.

Där tillbringade vi några dagar med besök hos sjö nomaderna som blivit anmodade att bli bosatta muslimer. De hade byggt sina hus på pålar i sjön med rangliga broar över kanalerna genom hela byn. 

Överallt var folk välkomnande och vänliga, ville gärna bli fotograferade.

Lekstund
Fisk på tork
Bouganvillea pryder

Vid ankringsplatsen låg ett turistkontor som servade med Diesel, tvätt och biluthyrning. 

Besök ombord

Turistinformationen hade studenter som ville träna upp sin engelska genom att hjälpa oss med transporter och visa oss intressanta platser. En dag med fin service bjöd vi dem ombord vilket var uppskattat så det blev många selfies som vi fick ställa upp på.

Vi åkte runt halva ön varav största tiden gick åt till att hitta en öppen restaurang. På ett ställe stannade vi och tittade på deras tång odlingar. Tången exporterades  och gav dem inkomster efter en del arbete med odling och torkning.

Tång tork

Vi lämnade Wange och seglade till Hoga Island där vi ankrade innanför revet med härlig utsikt och resort som hade god mat på ena ön. 

Snorklingen var en av de bättre vi sett på senare år med färggranna koraller och mycket fisk.

Efter många lata dagar gick vi vidare.

Pasar Vajo Buton Rergency

I Pasar Vajo planerade man för en stor Colosal Culture Festival med 5000 dansande skolungdomar från olika skolor. 

Innan festligheterna hade man planerat strand städning med studenter för vår del. Vi bussades till en fin strand där man redan inlett städning men det fanns mycket kvar att göra. 

Vi fick börja med lunchpaket, sedan ville man ha lite goda råd till studenterna. Många av seglarna talade om hur viktigt det är att sluta använda onödig plast och att återanvända det som finns. Andra exempel var att vi fick dricka med sugrör av bambu ur bambumuggar. I livsmedelsaffärerna hade man stora anslag om flergångs kassar av papper. Indonesien med all sin kust har många stränder fulla med skräp som flutit upp med vågorna. Infrastrukturen är inte utbyggd överallt och man har ingen tradition av att ta med sig skräpet hem. 

Kulturfestivalens dag var en heldag med början på det stora festival området. Dit bussades vi som vanligt med poliseskort och medföljande ambulans buss, i den fick vi använda toaletten vid behov. Sjukvårds personal fanns också med när vi förflyttade oss. Lite förundrade över omsorgen frågade vi men fick bara beskedet att man inte ville att det skulle hända oss något.

Hela området hade aktiviteter av olika slag. 219 väverskor satt i tält och vävde fina saronger i fantastiska färger, en sarong tog tre veckor att väva. 219 spädbarn blev insmorda med allehanda olja och kryddor av äldre damer för att bli starka och smarta.

Unga kvinnor och män var klädda i traditionella festdräkter som användes vid speciella tillfällen. Fantastiska skapelser i mycket färg och guld.

Lunchen inleddes med långa tal av ledarna i området. Inte mycket som blev översatt så det blev tid till att se sig omkring. Dukningen var gjord på golvet runt små runda bord 219 st, ett symboliskt tal som man använde. Varje bord hade ett fint lock över maten som visade var maten kom från. Alla byar hade egna lock i egna färger och material.

När talen äntligen slutade fick vi se innehållet på borden, fantastiska rätter med mycket skaldjur och mycket kakor och sötsaker. Desert var tropiska frukter.

Dansen började klockan tre så vi placerades på VIP läktaren och fick en liten present korg med dryck och kaka.

Så småningom ryktades det om att man var tvungen att skjuta fram dansen för man var inte säker på tiden i Jakarta. Det var direkt sändning på TV och ingen hade kollat tidsskillnaden med huvudstaden.

Föreställningen startade en timme senare och var fantastisk. Först ut var Primary school från olika delar av distriktet som följdes av Secondary och Senior School. Alla framförde sina traditionella danser var för sig och som final dansade alla ut på den enorma planen. Danserna berättade en historia som värdarna försökte återge. Turistministeriets alla värdar gjorde ett bra info jobb med att berätta om bland annat äran att få delta i detta. Kvinnan som följde oss hela dagen var lärare och sa att hennes elever grät för att de inte blev uttagna i år.

Tillbaka vägen blev det trafikstockning när alla skulle iväg åt olika håll.

Lämnade Pasar Vajo med lite saknad, så innehållsrikt som besöket varit.

Bau Bau 

Bau Bau låg på andra sidan av halvön men vi seglade förstås runt den. Första dagen åkte vi buss runt världens största Fort Benteng Keraton Buton som byggdes sent 1600 av Sultan Buton den tredje. Före Sultanerna var det ett kungadöme som styrdes av en Kejsare från Kina. För att få bo innanför murarna måste man vara släkt med Sultan familjen även idag. I Bau Bau hade vi Beach städning med lokalbefolkningen på en härlig sandstrand med strandhytter och möjlighet att ha strand aktiviteter. Vi badade hade plank gång och stylt gång trots hög medelålder bland seglarna.

Vi fick en trevlig undervisning i indonesiska av en guide vilket uppskattades och vi försökte använda de ord vi kunnat memorera.

I Bau Bau blev vi bjudna på muslimskt bröllop. Vår guide framförde inbjudan från brudgummens far som var en av byns ledare. Intressant när vi fick vandra genom staden till brudgummens hem där kvinnor fick gå upp en våning och männen satt tillsammans med brudgummen och hans far. Bruden fick inte visa sig men hon var i ett rum intill där vi var. När vi bjudits på dryck och kakor sittande på golvet fick vi besked att vi skulle gå mot mosken. Förstod att brudgummens far ville visa sina ”prominenta” bröllopsgäster. Under en sträcka fick vi äldre damer åka bil, själv blev jag iväg släpad med sex andra kvinnor som jag inte kunde kommunicera med. Kände mig som kidnappad när jag såg alla andra som gick bakom de två bilar som fanns till förfogande. Visste inte då att Sally från England åkte i bilen bakom. Skönt att slippa vara med på selfies och Photo Photo ett tag. När vi gått och åkt mer än en timme sa man plötsligt att det var slut för vår del. Guiden informerade mig om att jag fått en familj till. Innan vi lämnade dem fick vi tillåtelse att ta några bilder på bruden.

Fortsättning följer i nästa blogg.



Australien maj-juni 2019

Resedagbok Posted on Sat, June 29, 2019 05:09:19

Vi åkte till Australien i april efter tre månader hemma. När vi reste hem var det värmeböljor den ena efter den andra, när vi nu kom tillbaka var det lite kvar av värmen. Första vintermånaden är maj så i södra delen av landet snöade det tidigt. I Queensland märkte vi att kvällar och nätter blev svala och när det så blåste också så var det kallt. Vi började snart längta efter tropikerna igen.

Hämtade båten i Coomera där den stått på land. En del förbättringar var gjort och vi satte snart igång resterande så vi blev klara på varvet.

Tog oss ut till South Port på Gould Coast genom floden, ankrade och besökte supermarkets för att proviantera.

Började läsa tidvatten tabeller så vi kunde ta oss till Moreton Bay som var målet och man måste alltid förflytta sig vid högvatten. Mycket grunt vid lågvatten på många ställen, ändå inte så farligt eftersom det är ren sand på botten. Vissa sträckor i vattensystemet måste hinnas med för att inte fastna på vägen. Vi hade brukat stanna halvvägs så även denna gång blev det ett stopp i Karragarra Bay. Så fortsatte vi förbi favoritplatser som Horse Shoe Bay. Fortfarande många inhemska båtar i viken. Vi fortsatte till East Coast Marina där vi tänkt göra klart provianteringen.

Våra skotska kompisbåtar hörde av sig och vi bestämde när och hur vi skulle gå norrut. Siktade på Lady Musgrave en vacker och populär ö 340 sjömil i nordlig riktning. Regnskurar fick vi en stor del av tiden. Ca 60 båtar är anmälda till Go2 Indonesia Rally så alla jobbar sig uppför kusten till Thursday Island där vi seglar ut. Planen var att gå till Lady Musgrave men det blåste upp och skulle bli hårdare vindar. Så när vi kom dit bestämde vi att gå vidare.

Vi hade seglat mer än tre dygn och ville hitta en trygg ankring innan ovädret kom. Många olika förslag och vi bestämde oss för den närmaste Pancake Creek.

På vägen upp hade vi frisk vind akterifrån, sjön från sidan. Närmade oss inloppet då vi fick en kraftig våg in i sittbrunnen. När vi skulle passera en grund sand bar började bogpropellern arbeta. Ingvar slängde sig ner för att stänga av den under diskbänken och jag vände båten innan vi kom fram. Vi tog ett varv runt och började gå inåt igen när samma sak hände och Ingvar upptäckte att det luktade brandrök när han kom ner. Han lyckades slita av kablarna så det slocknade.

Pratade med de två båtar som kommit in så de var beredda om något gick fel. Väl ankrade gick Ingvar igenom skadorna i båten. Han hade slitit av kablarna efter att han sett att det brunnit. Ankarspelet var trasigt som kylen och bogpropellern. Vi fick snabbt is till kylen från de andra båtarna och blev lovade hjälp nästa dag för att dra upp ankaret och flytta oss längre in i viken där de andra låg. Vinden var inte alltför kraftig trots att vi låg i öppningen. Lite skärrade somnade vi så småningom efter att vi satt ankarvakt och kontrollerat att motorn fungerade.

Det var lovat hårt väder så vi blev liggande några dagar. Mackay Marina kontaktades och plats bokades.

Colin och Jon mötte oss när vi gick in i hamn tidig morgon efter nästan 400 sjömil. Tidvattens skillnaden var sex meter.
Firman som lovat göra reparationen gick igenom vad som behövde göras och försäkringsbolagets representant hörde av sig.

För oss blev det stora jobbet att frigöra alla ytor de behövde. När de påbörjade arbetet flyttade vi in på hotell, helt omöjligt att flytta saker fram och tillbaka i båten.

Glädjande att allt var helt så det blev service istället för väntan på nya saker. Batterier hade man på lager. Glad att vi inte behövde byta kylen som fungerar bra.

Inget ont utan att det har något gott med sig, vi fick gå igenom alla stuvutrymmen och passade på att göra oss av med mycket överflöd. Avgångstiden planerades med Golden Spirit of Islay men som det ofta är närmade sig en lågtrycksfront som skulle passera med kuling vindar och hög sjö. Det blev ytterligare tre dagar i hamn.

Härlig segling med Barriärrevet på ena sidan och land på andra. Ankrade vid Brahmton Island en natt, fortsatte sedan till Whithaven Beach som vi gick in i genom brusande ström. Den vita krispiga sanden är alldeles speciell. Vid Hook Island tog vi en gäst boj som var testad för 25 ton. Sträckan som vi hade framför oss mot Cairns sägs vara den vackraste kusten i Australien.

Några dagseglingar fick det bli, första ankringen i Bona Bay blev guppig hela natten när svallet kom in. Nästa Shark Bay var lugnare för vi gick längre in.
Ett tvådagars stopp tog vi vid Magnetiq Island utanför Townsville som var en turistisk men trevlig ö. Där fanns hajnät, badvakt och anslag vid stranden om det fanns maneter. I viken mötte vi stora sköldpaddor, tyvärr såg vi inga Dugongs (sjökor) som betar på botten. Busstur runt ön då vi såg små kängurur vid vägkanten.

Därifrån seglade vi non stop till Cairns med hjälp av motor mesta tiden. Jag fick mina nattseglingar med fullmåne som jag tycker så mycket om.

Framme i Cairns blev vi mottagna av våra seglarvänner.

Cairns är en liten vacker stad med få högre byggnader som ger en känsla av öppenhet. Där bor också många Aboriginer som är ursprungsbefolkningen, därför också flera utställningar och muséer om Australiens historia. Det skulle finnas Svensk Fika kafé men det var numera Sushibar så det blev till att rulla köttbullar själv till midsommarmaten som våra gäster önskat. Tolv personer på Hakuna Matata. Alla hade fått video om svenskt midsommarfirande och man frågade var vi skulle dansa groddansen. Det avstod vi från eftersom flytbryggan är lite smal. Två veckor tidigare hade man sett krokdil i marinan så att hamna i vattnet vore obehagligt.

Tillbaka i tropikerna är det varma dagar men fortfarande svala nätter. Det provianteras i alla båtar, ingen räknar med att kunna handla så mycket i Indonesien. Här blir vi kvar en vecka till och går sedan med några stopp till Thursday Island i Torres Straight där rallyt börjar och vi klarerar ut ur Australien.

Vi önskar er alla en trevlig sommar

Tuija och Ingvar

Sy Hakuna Matata II



Vanuatu-Australien 2018-19

Resedagbok Posted on Wed, February 20, 2019 21:06:59

Vanuatu-Australien oktober 2018 Till januari
2019

Vi bestämde oss i Port Vila att vänta på nästa väderfönster
för segling till Australien istället för att fortsätta till de norra öarna i
Vanuatu. Vi skulle delta i Down Under Rally som började första veckan i
november. Dessutom hade vi slut på alla ge bort/byta saker. Cyklonsäsongen
börjar också i november.

När vi gick fick vi motorsegla 12 timmar, därefter hade vi
fin segling resterande ca 1000 Nm. Vi rapporterade varje dag i South Pacific
Net och kunde följa våra medseglare som gick från Noumea i New Caledonia. De
hade ingen seglingsbar vind alls från sin vinkel.

Framme i Bundaberg Australien började Custom, Emigration och
Biosecurity sina formaliteter. Avgiften för den sistnämnda ingick i anmälningsavgiften
till Down Under Rally. Inklareringen gick smidigt tvärt emot det vi hört om australiska
myndigheter.

Vi hade bokat i marinan och satte snabbt igång med
båtunderhåll. Varvade med promenader till närmaste samhälle Burnetts Heads för
shopping och känguru letande för att få bilder. De fanns ofta inne i samhället där
de visste att det fanns vatten i torkan vilket lokalbefolkningen inte uppskattade.

Seminarierna började i lokal i Burnetts Heads så det blev
promenader varje dag i solskenet.

Första föreläsningen handlade om alla farliga djur som
Australien har. Precis som många seglingsböcker om Australien. I vattnet haj av
alla sorter, söt/salt vattens krokodiler, maneter av olika slag, sjöormar och
rockor på havsbotten. Uppe på land vild hundar, ormar, spindlar, skorpioner och
även kängurur kan gå till attack om de känner sig hotade. Vår föreläsare John
som är född i Australien sade att ni skall veta att de finns även om ni kanske inte
ser någon av dem. Alla hans landsmän höll med, få inte panik och använd sunt
förnuft.

Dagarna var fullbokade av föreläsningar, mycket handlade om
segling i Australien som kräver att man har kontroll på väder och vind i alla
lägen. Går man nära land är det grunt och man måste förflytta sig vid högvatten,
tidvatten skillnaden söder om Brisbane är ca 2,5 m. Dessutom består havsbotten
av sand som förflyttar sig av kraftiga strömmar nära land och vågor. Vi
informerades om VMR (volontary marine rescue) som finns frekvent utmed kusten
som bör kontaktas med VHF innan man passerar en sand bar in i en vik eller
flodmynning, de har aktuell kontroll och kan ange säkra koordinat för
waypoints.

Så vädret som inte är förutsägbart alls, ofta extremväder, det
gäller att hitta väderfönster. Om vindarna vänder kan det blåsa från ett håll
flera veckor. Att försöka segla mot både vind och ström är inte vidare kul.
Inte att segla med vind akterifrån mot strömmen heller.

Kvällarna hade vi sociala aktiviteter, i priset för rallyt ingick
läcker skaldjursbricka eftersom marinans ägare också ägde fisk/skaldjurs mottagningen.

När vi avslutat rallyt hade vi ett bra tillfälle att
fortsätta söderut. Jag hade en dröm att ligga med båten framför Operahuset och Hamnbron
i Sydney.

Ibland får man ge sig, vi insåg att det var väl chansartat
att segla till Sydney och sen inte vara säkra på att vi kan gå mot norr igen i
tid och då kanske missa tiden vi bokat för att lägga upp båten på land innan vi
flyger hem.

Därför gick vi in i Moreton Bay vid Brisbane och ankrade i
Wreck Bay vid underbar sandstrand och goda snorklingsmöjligheter tillsammans
med skotska seglarkompisar Susan och David. När vi stannat där nästan en vecka
lovade prognosen mer vind och vi beslöt oss för att gå in i East Coast Marina i
Manly. Skönt att ligga i marina när det blir stark vind och tryggt
för vid lågvatten låg vi still i leran.

Från Manly kunde vi åka tåg till Brisbane 25 minuter. Vi
var där många gånger och så småningom inhandlade vi varsin cykel som julklapp.
Då kunde vi utnyttja de fina cykellederna som gick nästan ända fram till
Brisbane. När Vinden blev seglingsbar gick vi från Sunshine Coast till Gold
Coast där vi ankrade utanför South Port. När Susan och David gav sig iväg mot
Sydney gick vi mot Manly, stannade vid några vikar och bara njöt av det fina
vädret som bara fortsatte att bli varmare och varmare. Den första värmeböljan
varade i flera veckor, skönt att vara på vattnet.

Vi blev bjudna till Colin och Issi i Sydney, skotskt
seglarpar med stor båt, till helgerna. Bestämde oss för att lämna båten i East
Coast Marina och flyga till Sydney efter jul. Julen firade vi själva, hade
trevliga Face Time samtal med alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn i Sverige och Norge.

Vi flög från Brisbane och lärde oss vilka effekter det blir
när olika stater intill varann fattar olika beslut. Queensland ändrade inte
till sommartid vilket New South Wales gjorde. Vi flög dit på en dryg timme och
hem på en halv timme i lokala tider.

I Sydney tog vi tåg till centrum där våra vänner på
Endorphin Beta och Enchantress mötte oss vid stationen.

Vi gjorde staden tillsammans med bro vandring, Operahuset, Botaniska
Trädgården, konstkvarteren och muséer i värmen. Sedan var det skönt att gå
ombord på Endorphin och ha lite vind omkring oss.
Helgen blev mycket trevlig tillsammans med skottarna och
höjdpunkten var nyårsafton ankrade i vik med Operahuset och Hamnbron framför
oss. Eftermiddagen bjöd på sprakande underhållning när ett kraftigt åskväder
drog förbi. Det slutade dock i god tid före barnfyrverkeriet klockan nio. Det
hade regnat kraftigt så de tre hundra båtarna i viken gungade friskt. När
tolvslaget inföll började det riktiga fyrverkeriet som var storslaget och
vackert.

Efter sex dagar tackade vi för trevligt sällskap, god mat
och sa hej då till Colin & Issi, David & Susan och flög till Brisbane.

Vi gjorde oss snart klara i Manly och började segla i Moreton
Bay. Det var varmt och vi ville inte gå upp för Coomera River för tidigt.

Varvet öppnade den sjunde januari efter helgerna och vi blev
snabbt omhändertagna. Mikael som var svensk fanns också där som trevligt
sällskap. Han introducerade oss för norske Per som hade sysslat med båtbygge.
Vi beställde en del arbete av hans son som arbetade i firman.

Själva jobbade vi flitigt på mornar och eftermiddagar för
att konservera båten, mitt på dagen var omöjligt i värmen. Varmaste januari
ever sade man och satte rekord nära +50°C i inlandet. Många buskbränder, döda
fladdermöss och döda fiskar i floderna som inte klarat den högre temperaturen.

Vi gjorde klart på varvet och de flyttade oss till ett fält
för långliggare. Morgonen efter reste vi med tåg till Brisbanes flygplats. Flög
till Canberra som är huvudstaden i Australien. Vi skulle hälsa på hos Lisbet
och Heikki som flyttade till Australien 1969.

När vi landade hade åskvädret börjat efter +41°C och man
välkomnade den korta regnskuren.

Vi installerades i huset och planerade för dagarna vi skulle
stanna. Roy deras son agerade vår chaufför när vi åkte runt i staden. Besökte
Parlamentsbyggnaden, vackert byggd med mycket marmor, trä, fina textilier och
vacker stavparkett. I gångarna var utställningar om Australiens historia. En
del konst och porträtt på alla premiärministrar. På en höjd framför
parlamentsbyggnaden såg vi ner på den gamla parlamentsbyggnaden, allt låg på
rad som i Washington. I parken i närheten hade ursprungsbefolkningen 1974 byggt
Aburgundi Embassy och bosatt sig i parken. De bor fortfarande kvar där och
lagligt idag. De hävdar att de har rätt till den australiska marken.

Följande dag föreslog våra värdar att vi skulle åka till
fjällen där temperaturen är lägre. Biltur på några timmar genom öppet stenigt
landskap och långt mellan gårdarna. När vi kom längre upp på höjderna dök det
upp större samhällen där vintersport utbudet visades även om det var sommar. Vi
åkte upp där vandringslederna 1835 möh började och tittade ut över skidspår och
pister. Vägen från parkeringen var asfalterad och det var värmebubblor i
asfalten och mjukt i kanterna. Mycket vackra vyer åt alla håll.

Vi åkte också till Thredbo Village där det fanns många
semesterlägenheter i trivsam miljö. Dessutom pågick en musikfestival så det
spelades på gator och torg. En mycket trevlig helg hos goda vänner.

På måndagen åkte vi tillbaka till Brisbane, hittade
bagageförvaring och låste in väskorna. Så åkte vi tåg in till centrum där vi
strosade runt i värmen samtidigt som vi shoppade lite. Sist köpte vi tvål och
handdukar för att kunna duscha på flygplatsen. Tur att det nuförtiden finns
duschar på större flygplatser.

Efter en vecka hemma dippade temperaturen och gick ner till
-20°C och tänk vi tyckte det var skönt.



Fiji till Vanuatu September – Oktober 2018

Resedagbok Posted on Tue, October 16, 2018 01:09:42

Fiji till Vanuatu September – Oktober 2018

När vi kom tillbaka från vårt korta Sverige/Norge besök hade Fiji blivit varmare så vi försökte göra underhållet på båten snabbt för att komma i vattnet igen.Jätte mussla

Förstärkning av akterkant på köl och skrov och fläckvis bottenmålning. Så hade vi tänkt göra en provtur men på sjön igen och påväg över viken gick växelreglaget sönder. Ingvar fick snabbt tag i kunnig reparatör, reservdelar finns inte på lager. Han skulle kommit på fredagen med lagat reglage men det blev måndag istället. Bra jobbat för det fungerade direkt.
Då var vi lagom trötta på värmen i marinan även om vi hade trevligt sällskap av Mei och Kevin på Whisper som vi korsat Atlanten med.

Det svenska valet följde vi med frukost i Ulla och Pelles sittbrunn tillsammans med Elisabeth och Roger på Bijou.

Vi klarerade ut från Vuda point och fick överraskande lyssna till avskedssång av marinans personal. Tror de sjunger för dem som lämnar landet. Trevligt var det.
Varma och svettiga seglade vi ut och det sista vi såg av Fiji var tunga regnmoln som hängde över ön.

Passagen tog fyra dagar och var mest behaglig, en dag med lite väl mycket vind och vågor som mojnade på kvällen.
Vi gick till den första och minsta ön i Vanuatu Anatom och ankrade i viken vid byn Analgawat.Rastplats
Papperskorg
Charmtroll

Ön har flera byar, 600 invånare varav många blonda barn vilket de andra öarna på Vanuatu inte har. Tidigare har man haft valfångare, missionärer, handelsmän och slavhandlare boende på ön i perioder. Detta förde med sig att befolkningen reducerades från 12000 personer till mindre än 600 beroende på sjukdomar som de vita förde med sig. Många män blev också mer eller mindre tvingade att arbeta på sockerplantager i Fiji och Australien. Trä handlare lade beslag på öns ädla träd och exporterade Sandelwood och Kauri som gav dem stora förtjänster men lämnade inget till öbefolkningen. Idag arbetar öborna med att åter plantera Sandel träd och Kauriträd.Lärare i Primary school

Byn vi låg i hade väst inspirerade hus och offentliga byggnader som polisstation, post, väderstation, turistinformation, skolor, kyrkor och när kryssningsfartygen kom custom, immigration och biosecurity. Alla talade bra engelska utöver bislama och deras eget lokala språk. Många hade goda inkomster från kryssningsbåtarna.
På ankringsplatsen var ren sand innanför revet så vi låg gott även om vinden tilltog och regnet smattrade. Norr om oss härjade årets första cyklon.Mike i reparations tagen med beundrande skolpojkar

Ovädret höll på i flera dagar så vi missade bröllopet som vi blev inbjudna till av brudgummen Mike som rengjorde vår förgasare när motorn stannat halvvägs in till byn. Nästa dag var vinden stark så vi ville inte lämna båten. Även kryssningsfartyget som kom stannade bara ett par timmar utan att ens sjösätta landstigningsbåtar. Kryssningspassagerarna brukar roa sig på obebodda Mystic Island där man har tagit fram gryta som passagerarna kan hoppa i och fantisera om forna tiders kannibalism. Där finns även öns landningsbana. Klart vatten med enstaka havssköldpaddor att bada i och dykning/snorkling från småbåtar.

Vid in klareringen berättade tullmannen att han varit Fifa representant under fotbolls VM i Moskva.
På stranden pratade vi med Bill som undrade om vi visste var Alta låg, han hade varit där som representant för Vanuatu vid konferens för minoritets folken.

Efter att vi varit inblåsta många dagar och inte kunnat gå iland kom en båt ut med grönsaker som skickats av kvinnan som vi träffade på kliniken när sjuksköterskan inte var där. Kliniken hon visade oss runt i var nybyggd välutrustad och donerad av kryssningsfartygen.

När vinden minskat och vågorna gått ner till under tre meter lämnade vi Anatom för nästa ö Tanna med aktiva vulkanen Yasur.
Seglingen till Tanna gick fort och lite guppigt på grund av vågor mest från sidan. Bra ändå att vi kom fram innan det blev mörkt. Vi ankrade i Port Resolution i närheten av vulkanen Yasur 361 möh. Det fanns redan fem båtar i viken och som mest var vi tio båtar där.Varmvatten i massor

Berget på ena sidan hade sprickor som släppte igenom hett vatten på flera ställen.

Yachtklubben ordnade med transporter till staden Lenakel och vulkanbesök.Vanligaste fiskebåten gjord av en stockCharmtroll och mamma på jobbet i yachtklubben

Stadsturen var skumpig och gick delvis genom månlandskap täckt av grå aska utmed vulkanen. Vägen var inte ens i närheten av våra byvägar, långa sprickor i lerig jord och sten och rötter från urgamla träd. Transporten gick med fyrhjulsdriven Pick up som tog upp folk utmed vägen som fick sitta på flaket.Färskt och billigt
Samlingsplats

Lenakel hade stor marknad men endast några små affärer med begränsat utbud. Det blev mycket frukt och grönt för oss den veckan eftersom vi även handlade av lokal befolkningen i viken som dagligen kom med sina små utriggare.Byteshandel föredrog man

Sent hemma från stadsturen för att chauffören lovat skjutsa bybor till paraden där valresultat firades innan han hämtade oss. Vårt vulkanbesök fick bli dagen efter.

Samling och transport till vulkanens fot där guider väntade för genomgång av säkerhets regler.

Innan man får gå upp ska chefen för området uppvaktas med Kava ceremoni. När han läst sina ramsor var det dags för traditionell dans i traditionella kläder.Chefen väntar på sin KavaTraditionell dans även för besökare

Yasur sägs ha varit aktiv i åttahundra år med flera större utbrott. Man får regelbundna rapporter från ett center i Port Vila som läser av seismologisk aktivitet. Det finns fem graderingar där 1 står för nästan ingen aktivitet och två liten aktivitet som tillåter att man går upp. Över 3 får ingen gå upp, 4 och 5 så är det fara för allt på ön och då blir alla evakuerade.
Vi åkte bil upp till parkering som låg 300 m från kraterns kant.
Guiderna följde med uppför trappan och rörde sig runt oss när vi kom upp. Var och en hade ansvar för sin sträcka. Ett tanigt staket var satt runt kanten men klarade inte ens en kameras tyngd sa man.

Fantastiskt och lite pirrande så när första utbrottet kom var jag nära att springa trots att vi informerats om att stanna och se om det kommer någon lava över kanten och vart den rinner. När det sedan mörknade var det fascinerande att se glödande klot komma farande upp i luften, höra ljudet långt nerifrån och känna jordens skakning under fötterna.

Tre dagar innan oss hade en man betalat 10000 vatu (ca 900 kr) för att få köra sin drönare över vulkanen. Synd att han missade hur varmt det var för när han filmade längre ner kom drönaren för nära och smalt.
Det var skönt att gå neråt och åka hemåt, vi kunde se vulkanens ljus på nätterna från båten.

Nästa ö norrut är Erromango 50 sjömil bort. Lite guppig transport och nästan ingen vind, det hann bli mörkt innan vi kom fram. Viken vi ankrade i är vid så det gick ankra efter sjökortet utan att se något.
När morgonen grydde var det spännande att titta ut. Efter en stund kom en man i utriggar kanot och ville ge oss frukt. Det tog vi tacksamt emot sedan var vi tvungna att fråga vad han behövde. Han ville ha ris, batterier och ville visa oss ön mot liten avgift.David testar reflex som vi hade med till barnen

Efter frukost tog vi jollen in till byn. Där mötte David oss. Först skulle vi se hans egen byggda yachtklubb, därefter gick vi genom byn och odlingar, tittade när fiskarna tog upp sina nät vid floden. Fisken fördelades men mesta delen åkte i frysen och skulle dagen efter flygas till Port Vila för försäljning.Fulla nät
Byggmaterial till hydda för nygifta Han tog oss till ett litet vattenfall där floden som rann ner från höjderna bildade en pool innan den rann vidare. Han hade lovat oss sötvattens bad och det var himmelskt friskt och lagom varmt.Kokosnöt efter badet smakade

Dagen efter hämtade vi honom för att åka till en skall grotta där fyra generationer av hans släkt begravts. Först klättring i djungeltät vegetation så rensade han med sin machete en stig fram till grottöppningen. Klättring ner i grottan avstod jag från men Ingvar följde med, när de gått in flög fladdermössen ut. Jag såg lite uppifrån och Ingvar berättade senare hur skallarna låg på rad och övriga ben sorterade bredvid. Fyra generationer av hans släkt.
Ta sig upp från grottan var också en utmaning. Vi fortsatte uppför berget till grottan där by cheferna var begravda. Inte där heller kände jag för att klättra in.Med machete tar man sig fram

Den djupt religiöse David bjöd hem oss till sin fru. Hon berättade att de brukar ordna mat för seglare men nu var man utan råvaror så nästa gång ni kommer ska vi laga mat.
Deras försörjnings fartyg kom två gånger om året. Tre barnbarn bodde hos dem, en vanlig situation när föräldrarna arbetar med skördearbete på NZ eller Australien.
Ingvar förbarmade sig över honom och gav honom sina badskor eftersom Davids var bara trasor.Idylliskt

Vi lämnade Erromango och tog en nattsegling till Vanuatus huvudstad Port Vila.
Där ankrade vi i en vik mycket centralt. Staden är modern och en stor kontrast till öarnas lugna liv. Mycket affärer och stor marknad. Två Marche supermarkets varav den ena har mycket stort sortiment av allt. Vi köpte Wasa knäckebröd.
I viken ligger 8-10 båtar strandade efter senaste orkanens härjningar 2015. Uppenbart att man inte kan stanna över orkansäsongen.

Kryssningsfartyg kommer flera gånger i veckan. Många restauranger och nöjesställen.

För vår del blir det mest förberedelser för passagen till Bundaberg i Australien. Vi får väl se till så vi hinner se staden innan vi går härifrån.



Fiji juni-juli 2018

Resedagbok Posted on Sun, August 05, 2018 03:44:37

Fiji juni – juli 2018

Vi låg ankrade utanför Daliconi där vi gick till kyrkan på söndagen. En trevlig välsjungande församling, mycket kvinnor och barn den här söndagen. Prästen noterade att de hade gäster och han hälsade oss välkomna till byn. När det sedan blev vår tur att tacka tog Hugh på Sy Vega på sig den uppgiften, vilket blev ett fint tal.På väg till kyrkan

Efter gudstjänsten blev vi bjudna på traditionell Fiji lunch. Mycket fisk, kassava, taro och grönsaker. Sittande på golvet som man gör på Fiji.

Flyttade oss till Bay of Islands sköna vikar. I en vik höll fruit Bats till

Otroligt vackert, klart vatten, lätt bris tyst och lugnt. När prognosen lovade friskare vindar bestämde vi att gå runt ön till andra sidan.

Först en vik omgiven av en farm som låg ett stycke högre upp. 271 trappsteg av trä så var man uppe. Där fanns flera byggnader som arbetarna använde när de var där. Djur besättningen bestod av hästar, grisar, höns, ankor, getter, lamm och tjurar. Inte alltid öppet
Vi frågade om det var OK att korsa markerna för att komma till toppen. Det var inget bekymmer så vi traskade på och kom över på andra sidan. En vidunderlig utsikt, hela Bay of Islands och hela korallrevet som omger ön.Kilometerlånga korallrev runt ön

Följande dag fortsatte vi vår jakt på en skyddad vik. Ankrade i Little Bay som kändes bra.Ingen avslappnande promenadFörvaltarbostadenBarn från byn

Fem båtar som träffade Tui förvaltaren för området. Han rådde oss att göra sevusevu i byn Mavana. Han tog oss först med till sitt ställe och presenterade sin fru Boi och brorson som också arbetade där. Vi var tvungna att gå när det var ebb för att kunna passera uddarna. En strapats rik väg, framförallt för att vi valt sandaler att gå i, själva hade de ordentliga stövlar.

Möra och trötta kom vi till den fina byn som man rustat upp efter orkanens härjningar 2016.Byns affär med sparsamt utbud

Sevusevu genomfördes och vi fick tillåtelse av Chief Kolinio Wanowano att uppehålla oss och fiska i byns vatten.SevusevuMattflätning av palmblad

Bybor

På återvägen fick vi varsin korg tillverkad av palmblad fylld med olika frukter som Tuis brorson ordnat.

Följande söndag ville vi till kyrkan och Tui bokade en båt som hämtade oss.

Det blev en jolle tur till Tuis gård där vi sedan hämtades av lokalbåt. När vi gått ombord kom regnet också så det blev både salta och söta stänk. Väl framme så ordnades ett hus vi kunde byta om i och det kändes skönt, tyvärr var det så fuktigt att inget torkade.

Vacker sång i kyrkan och många tal/predikningar där man tackade för att vi kommit och sedan bjöd in oss till lunch.

Innan vi lämnade viken ville Tui och Boi att vi skulle ha en kava fest på stranden. Brorsonen med fru var också med. Vi lagade lite mat och de ordnade kava och brasa. Kvällen förflöt med sång och gitarrspel av våra värdar och småprat vid elden. Dagen efter traskade vi till deras strand och sade adjö.Boi & Tui

Vi seglade iväg åt olika håll, Ingvar och jag gick mot Savusavu för att proviantera för några veckor. Vi hade trevligt i marinan och passade på att gå till Surf and Turf vår indiska favorit restaurang.

En dag gick vi till hot Springs där kokande vatten trängde upp och man kunde se matlagning vid källorna. Eleverna berättade att om någon hade ägg med till skolan kokade man det vid källan.Matlagning på gång

Nästa dag gick vi för att promenera och hamnade högt ovanför staden. Där träffade vi två barn som skulle gå en stig upp till toppen. Vi hakade på och kämpade oss uppför i våt slirig jord. Jag frågade barnen om detta är lämpligt för en mormor/farmor de skrattade och sa vi hjälper dig. Käpp fick jag också. Väl uppe i deras by fick vi hälsa på deras familjer för att sedan fortsätta sista etappen till toppen. Det var definitivt värt besväret utsikten var fantastisk samtidigt som vi fick fina pratstunder med de barn som hade följt med. De visade sedan bilvägen ner vilket var mycket bekvämare. De lovade titta in i marinan när skolan var slut följande dag så vi lovade bjuda på glass. Vi fick fler besök än vi räknat med men cafeterian hade mycket glass så det ordnade sig.Mums

När vi lämnade Savusavu seglade vi till Taveuni. En av många härliga seglatser. Fiji har fina seglingsvatten och många utmanande rev när man närmar sig land.

Valarna som vi såg framför oss i en timme hoppade och sprutade vatten. Vi ville hålla oss på behörigt avstånd men när de dyker är det inte enkelt att veta var de kommer upp. Som vanligt var Taveuni täckt av moln och det regnade innan vi kom fram så delfinerna som mötte oss kändes välkomnande.

Vi ropade upp Paradis Resort och fick låna en boj. Två unga män kom och hjälpte till med förtöjningen.

Kvällen efter hade vi bokat bord och avnjöt en god middag mellan regnskurarna. Följande dag fick vi följa med Sisteri till deras odlingar där hon berättade och visade vad som fanns. Hon berättade också hur mycket som förstördes av cyklonen för två år sedan. Nästan osannolikt när hon berättade om hur mycket som blev förstört på de sex timmar cyklonen härjade. Inga personer omkom på ön men många hem blev totalförstörda. Alla byggnader och förtöjningsbojarna är nya.

Vi seglade västerut först till Koro som också låg i cyklonens väg. Där ankrade vi i Dere Bay på västsidan för att slippa svallet som var i hela Koro sjön. Resorten som hade en lång brygga 200m var inte klar ännu därför var det lite besvärligt att komma iland. Vi satte oss i jollen och rodde sista biten ovanför korallhuvuden till lerig strand.

Ön var illa åtgången och kvinnan på resorten berättade om tragedin och om hjälpen med återuppbyggnad de fått av Australien och NZ. Hon visade oss en väg till byn som låg längre bort och sällan hade besök uppfattade vi det som. Vi promenerade vägen dit och gick över korallrevet vid ebb tillbaka.Givande samtal i resorten som inte är färdigrenoveradFullt av krabbor vid strandenGrön Papegoja som hördes mer än sågs bland trädenFiske till middagen i hemsnickrad kanot av korrugerad plåt

Nästa stopp blev Makogai Island som också låg illa till för cyklonen. Ön är hög och i viken vi gick till fanns en forsknings anläggning där man odlar jätte musslor. Den största som man plockat upp från havet gick det åt åtta man att bära berättade man. Nu höll man på att bygga upp anläggningarna igen och husen där folk bodde. Där fanns även sköldpaddor som man märkte med Gps för att veta var de fanns.Vi gjorde sevusevu och chefen på ön hälsade oss välkomna, han uppskattade att Ingvar visade respekt genom att bära sulu. Ön är den enda statligt ägda på Fiji.Stomme av aluminiumTransport fordon för byggmaterialJätte musslor

Tidigare har nunneordern Sisters of Mercy drivit lepra koloni på ön som fyllt en hel kyrkogård med gravar.

Vi ville gärna besöka byn vilket krävde en två timmars promenad över den höga ön. Det var mitt på dagen så när vår guide Jerry frågade om vi ville åka på traktorflaket när den kom med byggmaterial till byn var vi inte sena att tacka ja. Vägen var byggd efter cyklonens framfart genom snår och buskar. Skolan och byn var trevligt att besöka. Eleverna var pratsjuka och gillade besök precis som lärarna. Skjuts tillbaka fick vi av traktorn efter att vi gått halva vägen.

Barn i olika åldrarTandborstning efter lunch

Vi hade som mål att segla till Vuda Marina där vi tänker lägga upp båten på land när vi åker hem i augusti.

Det går en skeppsled norr om Vitu Levu som vi ville pröva. Det var lite vind så det blev motorgång hela vägen. Ankrade på två ställen under nätterna, lite trixigt att styra mellan reven vid lågt vattenstånd. Speciellt att gå mellan två stora rev, hade aldrig gjort det i dåligt väder.

Härligt att komma tillbaka till Vuda Marina som nu var betydligt svalare än det var i oktober när vi var där förra året.

Många bekanta sen tidigare och Mezzaluna med Katie och Jeff som vi hade sällskap med från NZ. De har legat i marinan nästan två månader på grund av motorproblem. Trevliga seglare som det var kul att träffa igen får bara hoppas att deras problem löser sig snart.

Vi lägger vår båt på land när vi åker hem i början på augusti.

Under tiden har vi varvat båtunderhåll med besök i städerna Lautoka och Nadi. Lautoka är den närmaste staden dit man åker när man vill handla. Flera supermarkets och en bra slaktare. Nadi ligger vid flygplatsen och har också en del bra affärer. Där finns ett stort fint hinduiskt tempel. Där gjorde vi ett besök och blev imponerade av bilderna som fanns överallt och berättade en historia.Tjusiga damerVackra saris
Issa, Katie och Tuija på marknad

Veckorna har gått och som så ofta sker så har inte delarna Jeff beställt till sin motor kommit ännu. Vi hinner åka hem innan och det grämer Ingvar som inte kan vara med när det skall plockas ihop. Som väl är finns flera maritimt utbildade maskinister som kan hjälpa till.

Ebb i solnedgångenI helgen kom Ulla & Pelle på Loupan, Annie & Hugh på Vega så vi ordnade grillkväll med nyfunna vänner här också. Härlig fest i solnedgången i goda vänners lag.Marinans restaurang



New Zealand och Fiji juni-juli 2018

Resedagbok Posted on Tue, July 10, 2018 02:12:15

New Zealand och Fiji maj-juni 2018

Det blev bara kallare och kallare i NZ så vi började längta efter lite värme.

Opua var en bra plats att proviantera på om man hade tillgång till bil. Vi hade kompisen Kapten Dan med bil som skjutsade oss till närliggande städer och gav tips om bra inköpsställen. Vår väderguru gav löpande info och menade att vi skulle segla den 30/5 som många andra. Slaktaren i Kerikeri vakum packade kött vi handlat. Han hade tidigare gett oss ett signerat garanti bevis för hur köttet behandlats och vilken kvalitet det höll. Köttets fina kvalitet kunde vi också skriva under på. Vi provianterade för tre veckor.

KerikeriCaptain Dan

Avseglings dagens morgon var det full aktivitet i marinan när många skulle iväg efter ut klarering. Vi kom iväg som planerat och seglade efter granskning av senaste väderleks prognosen som sa att vi skulle få ishavs vindar under natten. Alla varma kläder vi plockat fram kom till användning i den kalla vinden. Bra segling så vi avverkade distans. Skönt efter tre dagar när vi började märka att vi var tillbaka i tropikerna.Vega

Efter nio dagar hade vi bara natten kvar innan Savusavu så vi började så smått plocka ihop våra saker under den fina lugna seglingen. Packade två soppåsar i en svart större plastsäck och ställde på däck. Senare när stormvindarna härjade som värst såg Ingvar hur sopsäcken for iväg med vinden från babord sida för att därefter komma tillbaka från styrbord sida tom. Vi befarade att våra sopor hamnat i sjön vilket vi lättade kunde konstatera inte var fallet när det blev dagsljus, sop påsarna stod kvar på däck mellan solpanel och reling. Det var bara plastsäcken som varit ute på flygtur. Ingvar hade sovit några timmar på kvällen och avlöste mig vid nio tiden. Jag hade lagt mig men inte somnat när ovädret kom över oss som om någon tryckt på en knapp.

Vinden ökade snabbt och sjön blev fort grövre. Vi revade tidigt och fortsatte under natten så på morgontimmarna hade vi bara en liten bit av genuan kvar men vi seglade för fort även med den och bara masten. Sjön som kom bakifrån rullade oss hit och dit som i en torktumlare. Regnet piskade ner och förstörde sikten. Pågick i sex timmar.

Innan vi passerade revet före Savusavu hade ovädret bedarrat och vi kunde lugnt ta oss in i Copra Shed Marina och förtöja vid en brygga.In klarering i Savusavu

Smidig in klarering och därefter några sömntimmar så kunde vi börja plocka bland oredan ombord.

En del saltad tvätt och mycket saltkristaller på däck.

När vi hämtat oss började vi vår vanliga procedur med att proviantera och skaffa diesel. I Savusavu finns det mesta men lite spritt utmed huvudgatan.

En dag tog vi bussen till Labasa två och en halvtimme från Savusavu. Fantastiskt fint landskap, regnar mycket för att SPCZ (South Pacific Convergence Zone) ofta ligger strax norr om ön den här årstiden och för med sig regn och fuktighet. Labasa är en livfull stad där det indiska inslaget dominerar, 60% av befolkningen är indier. Besökte ett hinduiskt tempel där vi som seden bjuder fick tvätta fötterna och lämna skorna utanför. Prästen visade oss omkring och berättade vad alla altar statyer betydde.Hindu tempel i LabasaMekanisk klockringning i templet
Hindu prästen

När vi tackat och gick därifrån passerade vi Nursing College som drivs av samma organisation.Vi bestämde oss för att höra om vi fick komma in, såg att det var rast. Blev hänvisade till rektorn som gärna berättade om utbildningen som man drivit sedan två år. Stora planer hade man för framtiden också. När vi gått ut på gatan kom hon ropande efter oss, hennes chef ville bjuda på lunch. Vi tackade nej till lunchen så vi kunde hinna bussen men vi följde med till hans kontor och pratade en stund.Skolchefen

Tillbaka i Savusavu planerade vi med våra kompis seglare att göra en dag segling utmed Vanua Levu och gå till Viani Bay. Populärt bland våra dykare. Härlig segling och ankomst i god tid före mörkrets inbrott.

Dagen efter anlände Bijou med Roger och Elisabeth som också deltog i Lovo festen som Rick och Amanda på Duplicat planerat med byfolket. Loupan, She San, Sula, Hakuna Matata, Vega och två båtar som jag inte minns namnet på deltog i festligheterna. Tillagningen av lovon var intressant, man grävde en grop som man eldade i. Gropen täcktes senare av blad som man lindade in maten i. Efter en timme avtäcktes gropen och man började duka upp maten. Fisk, kasawa, sötpotatis och bananer.Lovande, lovon är tänd

Innan vi åt fick vi delta i kava ceremoni som går till så att man sitter på mattor och får dricka kava ur en mugg som vandrar mellan alla deltagare. Kavan har tillagats av kavarötter som pulveriserats och sedan blandats med vatten och bearbetats i duk. Smakar inte mycket och ser inte så aptitligt ut, sägs vara berusade men det märkte vi inte bara bedövande känsla i munslemhinnan. Har säkert att göra med hur mycket man avnjuter denna dryck. Maten var god trevligt att sitta och småprata i mörkret.

Dagtid var dykarna ute vid revet som sägs vara ett av världens finaste dykställen, Rainbow Reef och Great White Wall. Synd att man inte dyker, Ingvar har certifikat sedan 1975 men har inte dykt sedan, jag började en dykkurs i Cozumel Mexico när jag arbetade på Kryssningsfartyg men tyckte då att det räcker med ett dyk och snorklar istället.

Efter några dagar splittrades vi och tillsammans med Ulla och Pelle seglade vi ut i Somosomo sundet och rundade ön Taveuni där vi hittade en vik VuriVuri bay. Natten tillbringade vi där och sov gott i den stilla viken. Lämnade viken i kvällningen följande dag för att segla med lite vind till den nordligaste ö gruppen i Norra Lau Group Vanua baleva. I gryningen upptäckte vi lanternor i samma riktning som vi gick, det var våra vänner från Viani Bay som tillbringat tid på andra sidan ön Taveuni, men nu var vi på väg mot samma mål.

När det ljusnat kunde vi se de fantastiska öarna innanför revet. Lau Group har varit stängt för seglare tidigare och man var tvungen att söka speciell tillåtelse att få segla där. Numera ingår Lau group i de öar man får besöka i den Sailing Permit som beviljas när man klarerar in i landet och gäller i tre månader. Gäller farvatten utanför reven. Däremot måste man göra en Sevusevu när man ankommer till en ny ö eller ögrupp innanför ett rev. Vilket innebär att man uppvaktar by hövdingen med kava, efter ritualen beviljar han vistelse och fiske inom sitt område.Chefen i Daliconi

Lite spännande att gå in genom rev när inte alla förutsättningar som solen i ryggen och lugnt vatten fanns, vi hade i alla fall utkik och ledmarkeringarna var tydliga. Allt gick bra och vi nådde snart Daliconi där hövdingen fanns. Vår första Sevusevu i chefens hus. Vi, Loupan, Vega och Duplicat. Ingvar hade glömt Kameran i båten och ville byta om till sulu och tillhörande skjorta så han åkte iväg i jollen. Han hade tur som tagit med sig en av pojkarna som höll till vid vattnet så när han inte lyckades med knäppning av sin sulu fick han hjälp av pojken. Sen hade de roligt nar Ingvar skulle ur jollen, inte alldeles enkelt även om man är van vid kjol så att försöka låta bli att visa knäna vid landstigning är nästan omöjligt.Ingvar i högtidskläder, SuluHjälpreda 14 årige Moses och hans bror

Sevusevun blev trevlig med mycket information av chefens son och hans fru. Den gamle chefen sade inte mycket men deltog i riten. Så hälsades vi välkomna och beviljades tillstånd att segla och fiska i deras vatten.Israeli

Vi träffade Israeli som var 86 år pigg och bjöd in oss till sitt hus där han berättade vidare om livet i den stora atollen. Han hade rest en del och sett världen, blivit skickad för utbildning till Japan. Han hade arbetat med radio och elektricitet.



New Zealand mars-maj 2018

Resedagbok Posted on Sun, May 20, 2018 04:46:37

New Zealand mars-april-maj 2018

Vi anlände till New Zealand i mitten på mars. En
övernattning i Auckland och vi fick möjligheten att se starten i Volvo Ocean
Race. Ulla och Pelle på Loupan var också i Auckland så vi gjorde gemensam sak
och tog färjan till Devonport där vi inhandlade lunch för picknick på toppen av
Mt. Victoria.

Vädret var på vår sida så vi njöt i solskenet av god mat och
fantastisk utsikt över Auckland och starten som gick av vid hamnen. De sju
båtarna seglade förbi vår halvö, rundade en boj och gjorde sedan en ny start
vid utgångspunkten. Därifrån seglade man förbi igen, fick fin vind efter
rundningen av udden. Deras nästa delmål är Brasilien. Sägs vara den tuffaste
etappen och tragiskt nog förlorade en av båtarna en man på vägen.

Vi kom till Whangarei där båten väntade på oss och efter en
snabb genomgång konstaterade vi att hon klarat sig bra trots allt regnande/blåsande
och hög fuktighet under sommaren.

Kapellet som vi beställt var färdigsytt och påsatt vilket var
skönt eftersom det är höst här och nätterna är svala. Det blir kallare men det
blir aldrig frost och solen värmer gott på dagtid. Efter första april är det
vintertid som gäller. Då blir tidsskillnaden bara 10 timmar mot Sverige. En
fördel för oss blir att flod infaller en timme senare så vi behöver inte jäkta
på morgonen när vi skall ut i floden igen.

Det är mycket mera som skall förnyas på båten så vi får
ligga på land ett tag till innan vi går i sjön och gör det sista. Nya navigationsutrustningen
måste vi lära oss använda så också nya autopiloten som skall monteras och bli
klar. Bottenmålning har vi beställt, polering och vaxning av skrovet gör vi
själva. All vajer på stående rigg/vant är bytt och lampor på masten är bytta.
Vind givaren skall sättas upp när båten är i sjön. Ny genua 1 kommer. Packning
av livflotten görs i Auckland. Marinan är trevlig och personalen hjälpsam,
några av gästerna är långliggare och arbetar i staden. Söndagar är gemensam
grillkväll och just nu är det är fullbelagt med många deltagare. Vi fortsätter
klättra upp och ner för stegen till toalett/dusch och tvättstuga, till affären
går vi ca tre kilometer fram och tillbaks oftast dagligen. Så vi är hoppfulla
och tror vi skall bli av med de extra kilona vi lade på oss hemma.

Vi blev klara att gå i vattnet samma dag som ovädret kom.
Sov gott hela natten till båtens gungande och vindens sus. Så började vi gå
längre sträckor. Staden har byggt motions banor runt viken som frekventeras av
flitiga motionärer, oftast möter man både unga och gamla längs banan. Runt om
finns stationer att stanna och göra andra rörelser, rast bänkar finns både i
trä och betong, vattenhål i form av kranar för både människa och husdjur.

Efter två veckor i vattnet väntar vi fortfarande på firman
som skulle installera autopiloten. Frustrerande och irriterande när vi skulle
kunna se oss om istället. Nu gör vi allehanda småsaker ombord, putsar mässing,
byter skruvar mm. En skeppselektriker skulle komma för att titta på vårt ankarspel
som fungerade dåligt, han hittade också fel på batteriladdningen som han
åtgärdade. Sam och hans lärling jobbade idogt med att lösa felet som visade sig
vara dålig överledning.

Vi har haft besök av Phil och Laura från Devonport som vi
seglade med över Atlanten. Alltid mycket att prata om gemensamma upplevelser
och vi får mycket info om NZ som är Phils hemland. Ulla Och Pelle på Loupan har
åkt till Sydön på semester.

Så småningom blev allt klart och vi kunde unna oss en åtta
dagars semester på Sydön.

Det hade blivit maj och höst i NZ, första snön hade fallit
men det var lite varmare igen.

Vi bokade en liten husbil och flög från Auckland till
Christchurch. Landade i skymningen och det hann bli mörkt innan vi kom iväg
från uthyrningsfirman. Meningen var att vi skulle bo på en kampingplats utanför
staden men vi hittade inte den i mörkret och stannade istället på Count Downs
(varuhus) parkering.

Vår plan var att köra till några sevärda platser. Trafiken
går långsamt på småvägar och bergvägar, dessutom var vi extra försiktiga i
vänstertrafiken.

Solen sken så vi valde att köra av vid en närmre kamping än
planerat för att hinna njuta av det fina vädret innan det blev mörkt klockan
sex. Kampingen vi hamnade vid drevs av en familj som hade många olika djur som
betade runt gården.

Tidig morgon gav vi oss av, fortsatte vägen upp mot de
snöklädda topparna. Målet var Tekapo och Tekapo Bay med sitt turkosa vatten.

Tekapo är en by med trehundra invånare, fina vandringsleder
och slalompister i naturskön miljö 720 möh. Orten är med på Unescos världsarvlista
för sin fantastiska stjärnskådning vid observatoriet på en av topparna. Termal
bad kunde man njuta i Tepako Springs tre olika bassänger från +35 till +38
under bar himmel.

Vi ville se kusten också så det blev serpentinvägar nedför.
Tog lång tid eftersom hastigheten var låg och vi fick ofta stanna för mötande
trafik. Utsikten från bilfönstren var otroligt fin men det var svårt att hitta
rastplatser för att stanna och ta bilder. I kvällningen nådde vi Oamaru liten
stad vid havet. Kampingen låg vid vattnet ett litet stycke från stranden där pingvinerna kommer upp dagligen. Vi missade dem på kvällen och blev rådda av vår
värd att istället titta på pingvinerna i Christchurch Antarktic Center.

När vi bara hade två dagar kvar innan vårt flyg hem, körde
vi tillbaka till Christchurch där vi tillbringade en halvdag på Antarctic
Center. Små blå pingviner såg vi, provade polarkyla -42°, hälsade på en Husky,
åkte bandvagn i simulerad bana som skulle ge känsla av transport genom
besvärlig terräng. Häftigt!

Väl tillbaka i Whangarei förberedde vi oss för segling
norrut till Opua där vi nu väntar på väderfönster för passagen till Fiji. Opua
är omgivet av fin skärgård och orterna som finns omkring är också tilltalande.



Fiji till New Zealand november 2017

Resedagbok Posted on Thu, December 21, 2017 19:20:31

Fiji och New Zealand november
2017

Bråda dagar
när vi skulle iväg från Fiji. Vår Met Bob (meteorolog) menade att det var läge
att segla på fredagen, han är inte sjöman så han tänker nog inte på att man sen
gammalt inte ska segla på en fredag vilket sägs betyda otur. Vi provianterade
och lagade mat, beräknade tio dagar till Whangarei eller Opua på New Zealand. Peter
på Vagabond ville testa vårt vakuum packande, det fick han förstås och som tack
fick vi två middagar. Utklareringen skulle vara fredag morgon och efter det
fick man inte stanna många timmar. Vi åt lunch gemensamt med Vagabond och gick
igenom seglingsplan.Dagen före avsegling mot New Zealand

Klockan tre
seglade vi ut från Vuda Marina med sikte på New Zealand. Bra fart från början
och vinden ökade när vi kommit genom korall revet mot öppet vatten. Vagabond
tvingades vända innan de var framme vid revet då ett vantfäste gått sönder. Vi
valde att fortsätta.

När klockan
var fem ropade holländska Anne Carolines Janniche, som lovat leda SSB radion,
upp oss och tre båtar för liten pratstund och väder diskussion. Vår MetBob hade
gett oss en seglingsplan som var snarlik de andras. Vi var alltså fyra båtar på
väg mot samma mål och bestämde att höras av samma tid varje dag.

Vart efter
dagarna gick fick vi problem den ena båten efter den andra. Anne Carolines
autopilot gick sönder, det blev handstyrning hela vägen. Gadders motor gick
inte starta så han seglade hela vägen. Ett tag fick vi vinden emot oss
samtidigt med motström så vi kom knappt framåt. Något dygn senare informerade
Janniche att de fått överhettning i sina batterier och hon ville gärna ha avlösning
som sammankallande för radion. Finska Manta som startat tre dagar senare hade
anslutit och Auli tog över uppgiften.Sy Manta

Vår autopilot gav sig också men vi hade vind
så vi kunde fortsätta segla med vindrodret.

Daglig
positions rapport skickade vi till Bob och fick snabbt svar med
rekommendationer. Efter fem dygn kom Vagabond också igång efter reparation. På
tionde dagen kom vi till Opua men valde att segla en natt till så vi närmade
oss vårt slutmål Whangarei.Marsten Cove Marina

När vi nått
30 grader syd satte vi kurs direkt mot Marsden Cove där vi klarerade in för att
dagen efter gå upp i floden när tidvattnet kommit in. Leden i floden var väl
markerad och vi hade ett par timmar på oss för att hinna upp så länge det fanns
tillräckligt med vatten.

Vi fick en
plats vid bryggan bland båtar från många länder. Vi började med att kontakta
riggare och kapellmakare som vi tänkt anlita.Phil från UK Sailmaker’s

Flera dagar ägnade vi åt att lära
känna staden. En trevlig småstad med stort utbud av det mesta. Staden har 97
restauranger med olika menyer. Så småningom började vi med arbetet ombord. Kvällarna
umgicks vi med andra besättningar, varje söndag var det gemensam grillkväll
vilket var trevligt.Middag på The Quay

Kostar gör det….

På hemväg

Strandpromenad

Utriggare att hyra

Lepard säl på vår brygga

En morgon
hade vi besök på bryggan av Leopard säl som simmat upp från ishavet. Det kom
upp anslag om hur man skulle bete sig, inte gå närmre än tjugo meter, inte ha
uppblåsbar jolle i vattnet. De kan bli aggressiva om de känner sig hotade och
biter sönder jollar underifrån.

Auli och Hannu från Sy Manta

Efter två
veckors flitigt arbete var vi klara att ge oss av till Auckland för besök hos
Phil och Laura innan vi skulle flyga hem. Seglarvänner som vi korsade Atlanten
med och firade jul med på Martinique. Båten togs upp på land och får det bra
tror vi i NZ sommarväder.2 meter nytt räcke

Upp ur vattnet

Tillsammans
med Ulla och Pelle tog vi bussen till Auckland.Auckland

Vår norska
seglarkompis som vi träffade första gången i Papeete och som senare berättade att
han också skulle till Whangarei. Vi väntade honom innan vi åkte men så fick
Ingvar ett meddelande från sonen i Norge om att en norrman plockats upp från
vattnet en bit utanför NZ. Vi trodde genast att det kunde vara han eftersom vi
inte sett så många norska båtar. Letade fram lokaltidningar på nätet och
hittade reportage från räddningsaktionen. Han skulle komma till Auckland under
dagen.En av många i Devonport

Kiwi Living Nordic Style (Nordön)

Vi skulle bo
hos Laura och Phil i Devonport några dagar. De jobbade på dagarna så vi passade
på att se oss om. Devonport var en mysig stadsdel så vi tog en bussrundtur som
var mycket givande eftersom chauffören berättade stadsdelens historia. Auckland 1,3 miljoner invånare

Onsdagsregatta

Trimaran segling

Flera marinor i området

En dag
tog vi färjan till Waiheke en ö med många vandrings leder över berg och dalar.
På många ställen fanns lockande ”vattenhål” härliga vingårdar med vinprovning
och restauranger av god kvalitet.

Ankringsvik Waiheke

Sko tvätt innan tillträde till vandringsleden

Vinodling

Vinprovning

När vi kom
till flygplatsen hade Ingvar kontaktat Harald som meddelade att han skulle åka
samma flyg som oss till Frankfurt. En härlig känsla att se honom och han berättade
om sina upplevelser. Han hade gått från Tonga och var 130 Nm från NZ och i färd
med att städa under durken (alla vet att det är noga med NZ) när det plötsligt
kom en stor våg som kastade båten upp och åt sidan där den slog i vattnet med stor kraft. Han blev slängd mot skrovet, en del av inredningen lossnade, två fönster
som satt i skrovet gick sönder och båten började ta in vatten. Efter ett tag
var det så mycket vatten att det slog ut elsystemet. Han larmade och höll
kontakt med sjöräddningen hela tiden samtidigt som han öste vatten. Han fick
besked om att ett lastfartyg kunde nå honom så småningom men helikopter kunde
inte gå ut på grund av det hårda vädret. Efter två dygn var fartyget framme och
man påbörjade räddningsaktionen. Han fick besked att man ville att han skulle
hoppa i nätet som man kastat ut. Han hamnade inte i nätet utan blev liggande
och drev, 40 minuter i 18 gradigt vatten. När båten vänt lyckades man komma så
nära att en matros kunde nå honom och sätta på honom en sele. Själv var han totalt
utmattad och orkade inget. Matrosen klättrade bredvid honom på en stege och
fick på så vis upp honom på lastfartyget där han blev väl omhändertagen. Han
fick inte med sig mer än shorts och t-shirt som han hade på sig. På flygplatsen
satt vi intill ett par, han sjöofficer som hörde vad vi pratade om. Han öppnade
sin bag och tog upp en långärmad tröja och en regnjacka som han gav Harald.
Jeans och t-shirt hade han fått av norske konsuln, skor av en matros från Fiji
ombord på lastfartyget. När det verkligen behövs finns hjälpen ofta nära. Otroligt
vilken tur han haft.

Ett välkommet återseende

Väl hemma
var vi trötta efter lång flygning och tolv timmars tidsskillnad. Det tog nästan
en vecka innan vi kom ifatt. Kort sjukhusinläggning för mig, besök hos
tandläkare, födelsedagar, barndop och julklappsinköp så känns det som vanligt
igen.

Nu ser vi
fram emot julen och önskar alla följare en GOD JUL och GOTT NYTT ÅR



Next »